"Det är den obekväma stunden mellan gammalt och nytt."
Mario, Mario, Mario.. i snart 30 år har du varit en ikon för TVspel. Du startade din karriär med en liten roll under namnet "Jumpman" i Donkey Kong 1981 och har underhållit oss i alla dess former sen dess. Racing, fotboll, doktorerat, domare i boxning och regerat plattformsspel i både 2D och 3D. Ja, 3D ja, där du har lyckats både med att hamna i finkan och rymdresor på senare år. Men innan det, år 1996, då hade du ett av ditt största äventyr i din karriär och gjorde sensation och historia i TV-spel. Då ditt första spel i 3D, Super Mario 64, visades upp för världen.
Jag blev totalt knäckt av hur häftigt det var då. Mario kunde hoppa, stampa Goombas och flyga friare än någonsin och det kunde inte bli bättre än så. Spelet har utsetts på flera listor som "ett av världens bästa spel".
Det är ett tag sedan nu och i takt med tekniken så har Mario blivit mognare sedan dess.
Men hur ser Super Mario 64 ut för en idag?
Det är med blandade känslor jag dammar lätt av mitt Nintendo 64 och blåser i kassetten. Känner både nostalgi och en lite förundran om det fortfarande håller. Spelet alltså, inte själva kassetten. Mario's huvud kommer fram, jag lyfter lite på hans hatt, trycker på start-knappen och han brister ut med sin gälla röst de klassiska orden: "eeere we go!"
Det första märkbara i spelet är grafiken. Åren har tagit på spelet och det känns ganska föråldrat. Det är den obekväma stunden mellan gammalt och nytt. Ungefär som två barndomskompisar som växt upp tillsammans, gått ifrån varandra under tonårsdagarna för alla hormoner och sedan möts ett antal år senare och märker hur vuxna de blivit. Yes, Super Mario 64, the teenager.
Lite grafikglitchar här och där, men det hör nästan lite till konsolen. Det är väldigt färgglatt och varierande på de flesta banor och både Mario och fiender har sina igenkända detaljer. Fast lite mer kantiga då. Men om man bortser från åldrantets elaka förbannelse och ser sig omkring, så är det en väldigt trevlig värld att traska i. En värld med mycket varierande banor och miljöer.
Själva äventyret är stort. Det håller ett bra antal timmar, finns många stjärnor att hämta och därför mycket att sträva efter om man vill köra alltheway. Sedan finns det mycket att upptäcka också utöver stjärnorna. I spelet kom 3 nya powerups i serien i form av kepsar. Vingkepsen, Metallkepsen och Spökkepsen. Men önskar man kunnat fått utnyttja de mer, som man fått göra i tidigare spel. Då man var beroende av Power-ups mer eller mindre. Men samtidigt är det skönt i spelet att inte känna så mycket behov av att tugga svampar för överlevnad och kunna istället fokusera på stjärnjagandet.
I jakten på stjärnor som är ett stort antal, så finns de gömda överallt på slottet och banorna. Banor som man får bokstavligen kämpa sig genom eld och vatten för. Som jag tidigare nämnde har banorna varierande miljöer och Mario får stå ut med allt från eld i baken i Lava-världen till jättelikar ålar i Vatten-landet. Pricken över Mario's i på det, så får man kämpa emot en kameraman som har problem med att få rätt vinklar på kameran och en lite "sladdrig" kontroll. Allt för att få ihop tillräckligt med stjärnor för att rädda sin sköna mö från den elaka draken. Stackars Mario.
Men det funkar rätt bra ändå och man ser fram emot att få spela nästa bana, särskilt när som spelare kan tröttna lite lätt på att spela samma bana om och om igen.
Men på vissa banor är det ett plus med upprepningar, tack vare det fina soundtracket. Det är få, men väldigt fint. Vissa man kan smådansa till, medans man sitter och smeker joysticken runt, runt och runt. Men så är också Koji Kondo väldigt skicklig på svängiga melodier. Särskilt på första banan i banan som återkommer senare. Hade uppskattat musiken lika varierande som miljöerna, men vad gör man? Man vill bara få ihop sina stjärnor.
Super Mario 64 är en föråldrad tonåring och man vill ta ett och annat ord med kameramannen och Mario's fötter, men utöver det så är det äventyr man kan damma och gå tillbaks till. Även om det gått 15 år.
Trazh ger det:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar