Retrospelat: Ristar

Utvecklare: Sega Enterprises Ltd.

Releaseår: 1995

Konsol: Sega Mega Drive

Spelades på: Virtual Console, Wii

Tidigare relation till spelet: Ingen alls.




Ristar är en perfekt exempel på spel som kommer i skymundan för spelutvecklingen. Det kom då Playstation  lanserats och därför blev inte lika populärt som det förtjänade. Men det har på senare år släppts på Sega-samlingar och Virtual Console och upptäcks av människor senare. Såsom jag gjort.

I en galax långt, långt borta ligger Valdi-solsytemet. En dag attackeras galaxen av den onde Greedy. Greedy hjärntvättar planeternas ledare, så de hamnar under hans lydnad och det blir kaos. Inte nog med det. Greedy kidnappar också Valdis legendariske beskyddare. På planeten Flora uppsnappas ett rop på hjälp av den legendariske hjältens son, Ristar, som beger sig ut för att rädda galaxen.

Dansk skalle pågång!

Enkel story och inga konstigheter. Som det ska vara i ett plattformsspel. Bara att bege sig ut och rädda planet efter planet. Är inte bara storyn som är enkel, det gäller kontrollen också. Ristar kan bara göra två saker, hoppa och greppa. Greppa ja, något som gör spelet lite unikt. Ristar kan med sina elastiska armar greppa fiender och skalla(!) dom. Greppandet används även för att ta sig fram för att klättra på det som finns på varje bana och att samla föremål. Greppandet är något som jag själv aldrig sett tidigare i ett spel. Hade bara lite problem med träffsäkerheten då det var lite svårt att se ibland hur långt räckvidden räcker.
Ristar utspelar sig somsagt på 6 olika planeter med olika tema och på varje planet så är det något nytt i plattformsspelandet. På eldplaneten t.ex. tar man sig fram på vissa ställen genom att sitta i en slags korg och hissa sig uppåt. Varje bossfight är också den unik. Ingen är den andra lik och man måste klura på hur man ska besegra de. Lite trial and error blir det.

Ristar gör en snögubbe.

Det som gör att Ristar sticker extra ut på Sega Mega Drive är grafiken. Man får verkligen en wow-känsla. Jävlar vad vacker den är. Detaljerna på banorna, bakgrunderna, spritesen och karaktärsdesignen håller i samma klass som ett SNES-spel. Om man tittar på Ristar som karaktär så är han otroligt charmig och söt. Jag vet inte varför, men får lite Rayman-vibbar av han. Kan bero på armarna och benen. Något älskvärt är animationerna där han visar sina uttryck. För varje värld har han en unik animation när hans står still. Favoriten för mig var på vinterplaneten där han samlar lite snö i en hög och gör en liten snögubbe.
Sist men inte minst så är musiken i toppklass även den. Tonerna passar in perfekt och blir något minnesvärt efter man spelat igenom spelet.

Sammanfattning:
Ristar är en riktig slipad juvel bland retrospel och som jag tycker är ett bättre val av plattformsspel än Sonic the Hedgehog till Sega Mega Drive. Har du inte spelat spelet, leta upp det och spela igenom. Det blir något minnesvärt.