Releaseår: 1994, 2002(PS)
Konsol: Super Nintendo
Spelades på: Sony Playstation
Tidigare relation till spelet: Ingen.
Äntligen har jag spelat igenom det japanska rollspelet som verkar vara ett av de riktiga klassikerna, som jag förstått det som. Just nu är det det äldsta spelet inom den genren som jag spelat igenom. Innan hade jag bara spelat igenom senare delar i serien, 7,8 och 9. Så det är de jag har att jämföra med. Spelade på PS1-versionen och det skiljer sig inte så mycket från SNES. Det är segare menyer(tror jag) och extra bonusmaterial för fansen som man öppnar upp under spelets gång.
I en värld upphörde magi att existera efter ett krig. 1000 år senare har det börjat användas maskiner och högteknologi istället och ingen tänker på magi längre. Men det finns fortfarande människor som söker efter magin och dess kraft. I byn Narshe har Imperiet hört att det ska vila något förfruset, en såkallad esper ,som besitter magi och dit skickas en kvinna vid namn Terra och två soldater Biggs och Wedge. De når espern, men något går snett. Terra och espern reagerar mystiskt och Biggs och Wedge dör. Efter varit medvetslös, så vaknar Terra upp och minns ingenting av vad som hänt tidigare. Hon får hjälp av en äventyrare som heter Locke och där börjar historien.
Efter den fantastiska inledningen, så hade jag lite svårt att komma in i spelet. Jag var inte så jätteimponerad till en början och hur det fortsatte efter inledningen. Men det ändrades ganska snart. Ju längre jag kom in i spelet desto mer fick jag upp ögonen för det. Square vet hur man berättar en god historia. Storyn är helt fantastisk med krokiga vägar och oväntade vändningar. Och något jag verkligen uppskattade i storyn är att det inte bara är mer fokus på en karaktär som i senare delar i serien. Nej, här får man följa alla karaktärer lika mycket, alla har något att berätta och man följer deras utveckling. Spelet känns lite som "en för alla, alla för en" och det märker man längre in i spelet.
Men det starkaste i Final Fantasy VI är, förutom storyn, musiken och här briljerar Nobuo Uematso ordentligt. Jag fann inte en enda ton av besvikelse och vart man än gick och vad man än gjorde så var det perfekt musik för just det ögonblicket. Det kändaste stycket är "Terra's theme" som man hör i inledningen, men jag har en egen personlig favorit i form av 16-bitars opera och ni som spelat igenom spelet, förstår vad jag menar.
Till en början kändes den grafiska biten rätt tråkig både i miljöer och karaktärsdesign. Men precis som ibörjan så växte spelet för mig på den biten också. Karaktärernas animationer och ansiktsuttryck är bland det charmigaste jag sett på Super Nintendo och det gjorde berättandet ännu starkare. Världsdesignen är blandat med allt mellan gröna ängar till het öken. Det har en lite mörk ton över sig och det var också bra för berättandet, där man fick rätt känsla över hur det låg till i världen.
Final Fantasy VI är ett av de bästa spelen inom dess genre med en story där karaktärerna växer tillsammans med spelaren. Ja och så är Kefka genomrutten såklart.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar