Diablo 3

Blizzard's Diablo är en av de största västerländska RPG-spelserierna och det började 1995 med Diablo och är idag en klassiker. 2000 kom uppföljaren Diablo II och expansionen Lord of Destruction 2001. Nu 12 år senare har den tredje delen Diablo III anlänt och inte mycket har förändrats. Ondskan har ännu en gång återvänt.

Om jag ska beskriva Diablo 3 i tre ord så är de: "Det är Diablo." För det är vad man får. Gameplay är sig likt, likaså miljöer, story och karaktärer. Så det är svårt att inte jämföra med tidigare delar. Man får vad man köper helt enkelt. Men såklart har det kommit en del nyheter och dessa är jag tacksam för. Färdighetssystemet har blivit mer användarvänligt och lättare att hantera, sedan har multiplayer-läget förbättrats med bl.a. egen loot. Något som saknades i Diablo II. Även community-delen har det tittats mer på och nu är man som spelare aldrig så ensam i kampen mot ondskan.

De som känner till Diablo-loren kommer genast känna igen att sig. Redan i akt 1 blir det en nostalgitripp med välbekanta bossar, miljöer och karaktärer. Det är en trivsam inledning och alltid trevligt att möta bekanta. Under första akten händer stora saker i storyn och under spelets gång vävs det in mer och mer ihop med tidigare delar. En och annan överraskning stöter man på, men ibland känns storyn inte tillräckligt tilltalande. Utöver huvudstoryn finns det en hel del böcker man kan ta del av för att få reda på mer om historien i den världen och även olika typer av småuppdrag.
Något som har varit det lilla extra i serien är stämningen. I Diablo 3 finns den kvar, till viss grad, i akt 1 där man stöter på det mörka Tristram och den gotiska stämningen av, men precis som i del två, så möts man av andra miljöer såsom öknar. Dessa är vackert uppbyggda och ganska imponerande. Kanske inte grafiskt, men detaljerna är slående. Men jag saknar verkligen den mörka stämning som det första spelet andades, men den försvann gradvis redan för 12 år sedan.

Blizzard vet verkligen hur de ska få spelaren beroende i deras rollspel. När man klarat spelet, får man spela igen fast på svårare nivåer. Precis som tidigare spel. Trots att man spelar samma spel igen, med undantag från kartförändringar och andra sidouppdrag, så kan man inte låta bli att fortsätta för att bli starkare och få bättre gear. Gång på gång besegrar man ondskan och lika tillfredsställande varje gång. Men jag är lite besviken på svårighetsgraden. Tidigare har man fått kämpa igenom med blod, svett och tårar, men nu känns det nästan som en dans på vissna rosor. Men detta balanseras ut senare och utmanar även den störste krigaren. Men däremot måste jag ge Blizzard en high-five för bossarna. De är Zelda-inspirerade och får en att tänka till lite.

Diablo 3 är som jag nämnde tidigare ingen större förändring i serien med en helt okej story och njutbart gameplay. Ännu en gång är jag fast i krigandet mot ondskan och det lär jag vara ett tag. Blizzard har mig i ett järngrepp.

Betyg: 3 av 5