Smak av ondskan

Diablo. Så fort det namnet kommer upp på tal, vet de flesta vad det handlar om. Ett världskänt RPG som på nytt är på alla spelares tunga när del tre släpptes nyligen. Ondskan har återvänt och även jag har smakat.

Min första kontakt med serien var när pappa köpte ett nytt spel till vårat Sony Playstation. Det hette Diablo. Som van plattformsspelare, hade jag aldrig spelat något liknande innan. Det närmaste jag hade att jämföra med var Final Fantasy VII, men Diablo var något helt annat. Spelet hade en mörk stämning och man var helt ensam med sin hjälte. Att utforska mörka korridorer och aldrig veta vad som väntade bakom nästa hörn, var otroligt spännande och stundtals skrämmande. Även om portningen till Playstation inte var den bästa, så var det undehållande med dess svenska översättning (!) och multiplayer-funktion. Men jag klarade det aldrig förrän jag köpte PC-versionen och spelade i sträck. Jag besegrade tillslut djävulen och idag är det ett av de mest minnesvärda spelögonblicken för mig. Jag blev enormt pepp på att fortsätta med del två som jag köpte ett tag senare.

Diablo 2 var större, mer klasser att välja på och ett nytt färdighetssystem. Men jag förstod mig aldrig på systemet då och man kunde inte ångra sina val. Miljöerna var mer varierande, men saknade den där känslan jag fick i första spelet. Jag kom nästan till slutet, men efter blivit brutalt besegrad gång på gång, så orkade jag inte mer. Jag har försökt mig på spelet ett flertal gånger efter det både ensam och med kompisar, men nej, jag hade tröttnat. En bra uppföljare, men det saknades för mycket.
Inför releasen av Diablo 3 var jag både lite pepp och nästan lite skeptisk. Kan de ha lyckats denna gång och ge mig det jag vill ha? Jag har avvaktat att köpa och istället provat på spelet genom ett guestpass jag fick av en kompis, som gör att jag får spela fram till en viss boss och nivå 13.

Efter något error-meddelande vid inloggningen, som egentligen inte är värt att nämna, så skapade jag en Demon Hunter som är en sån där klass jag längtat efter. Väl inne känner jag direkt av nostalgi-vibbarna då man möts av kända platser och karaktärer från förr. Sedan har Blizzard hittat en passande grafisk ton på spelet, för det mesta iallafall. Men det saknar fortfarande den där känslan jag hade i första spelet. Dvs den där skrämmande. Kan det bero på att jag åldrats? Eller är det en uttjatad mall? Eller för att det kommer senare i spelet? Men än så länge har jag känt av någon annan känsla när jag dödar monster. En mer trivsam känsla. Det är något med dimma och kyrkogårdar. Mysigt är det.

Hursomhelst, så har även färdighetssystemet totaltändrats och passar mig perfekt. Enkel, anpassningsbar och man kan ändra sina val som man vill. Kan förstå om spelare saknar den klassiska "sätta poäng som man vill själv"-stilen. Men personligen trivs jag bättre med det. Iallafall vad jag sett hittills. Klasserna är också intressanta. Har provat två stycken; Demon Hunter och Monk och båda är bekväma att spela med. Hur man kontrollerar de och använder färdigheterna sitter perfekt i handen.

Storyn har varit sisådär drivande, men det händer mer och blir inte lika uttjatat och jag är lite nyfiken vad som väntar efter guestpasset's slut. Ja, nu äntligen är jag pepp och då har jag bara provsmakat.
Återkommer när jag åter besegrat ondskan.