Super Punch-Out!!

Jakten på mästartiteln fortsätter. Andra spelet i mitt Punch-Out-maraton är Super Punch-Out och det skiljer sig lite från NES. Det har mer likheter till arkad-spelen och känns mer som en Little Mac i en annan dimension (syftar inte på 2D och 3D). Även om det inte känns som en uppföljare, så är det ännu en bra del i serien.

Handskarna är på och jag var ännu en gång redo för nytt motstånd. Precis som Punch-Out så är det en bosskavalkad uppdelat i olika circuits och blir gradvis svårare. Men i Super Punch-Out kan monståndarna ta till helt osportsliga knep. Någon spottar en i ansiktet och någon annan sparkar. Trots att det är så osportsligt att det borde bannlysas, så blir de väldigt intressanta ur en arkadig synvinkel.
De är också intressant designade. Förutom klassiska moståndare som Bald Bull och Super Macho Man, så möts man av bland annat en clown, en Bob Marley-wannabe och en boxare som inte insett att pensionen är nära. Lite skönt galet motstånd och arkadkänslan känns verkligen av.

Något som tagits bort sedan NES är tränaren Doc som en stöttande pelare och reklamgubbe för Nintendo Fun Club. Jag måste medge att jag saknar det. Han är för mig som Mickey är för Rocky Balboa och det känns väldigt tomt och nästan lite ensamt. Men Nintendo var snälla och låter mig inte stå på helt egna ben, för motståndarnas tränare skriker ut ibland i en pratbubbla, så man får en hint om vad som kommer härnäst.
Men man ska ändå vara på sin akt såklart..

Spelet är förbaskat snyggt och en nästan perfekt sport/arkad-upplevelse som jag gärna tar en omgång till i. Men... För mig är det inte i samma klass som Punch-Out. Jag saknar Doc, saknar rondklockan och underdog-historien från NES. Vill känna att det är boxning. Men om man bortser från det, så är Super Punch-Out en unik och kul upplevelse som borde tas en extra titt på. Sisådär 5 gånger till.

Betyg: 4/5.