Retro City Rampage

På senare år har det blivit en trend att återgå till klassisk grafik och spel. Retrohyllande är hett och tidigare i år fick vi ta del av Abobo's big adventure som är fantastiskt. Senaste spelet i trenden är Retro City Rampage och det är ett referensmaraton utan dess like.

Ungefär för 10 år sedan, 2002, fick Brian Provinciano en idé efter att ha spelat GTA 3 att göra om spelet till 8-bitars grafik. Det var ett hemmabygge och gick under namnet Grand Theftendo. Men efter ett par år började han bygga om det och år 2009 gick han all-in och startade VBlank Entertainment för fortsatt utveckling. Jag såg en trailer om detta spelet år 2010 och har suttit på nålar sedan dess. Men nu är det äntligen här och jag har njutit (oftast).

Det är svårt att sammanfatta allt som händer i RCR (förkortar det så för smidighetens skull), men man får följa Player (ja, så heter han) och hans uppdrag i staden. Det räcker att bara spela en kvart av story-läget och det har redan hänt mycket. Inom den tiden har det slängts massor av olika referenser i ansiktet på en från framförallt spel. Men under spelets gång får man även se referenser från TV-serier, populärkultur och ostiga one-liners från 80-talet och 90-talet. Det är nästan omöjligt att räkna alla, men blev en hel del fnissande från min sida.

"Många gånger när jag spelar glömmer jag att det är ett indiespel."

Det spelas som ett GTA-spel med inslag från andra spel. Det är alltså kaotiskt. Staden blir din sandlåda och du står för kaoset. Men man får vara väldigt försiktig, för polisen kan vara väldigt kinkiga förstås. Väldigt lätt hänt att man råkar köra på en polis eller över fotgängare mellan uppdragen. Men det är så GTA-inslag funkar. Uppdragen är väldigt varierande och det är mycket tack vare att de flesta uppdrag har inslag från olika spel som t.ex. Contra, Turtles och the Legend of Zelda.

Storyn är inte så jätteinressant, den är skriven efter referenser, så berättandet kan ta konstiga men underhållande vändningar. Men måste nämna en händelse som var för mig spelets största ögonblick. Det är en liten spoiler, så hoppa till nästa stycke om du vill. Hursomhelst, vid ett tillfälle försöker Player fly, men då ser han en arkadmaskin och för sig att spela. Det är en parodi på Super Mario Bros. och efteråt börjar han prata om att han vill ut och hoppa på fiender, att spelindustrin är för våldsam och borde begränsas världen över. Den parodin var så genialisk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Finns flera liknande ögonblick och bland annat därför som gör spelet lätt att älska.

Många gånger när jag spelar så glömmer jag att det är ett indiespel. NES-känslan är verkligen där med både fantastisk Konami-inspirerad musik och grafik som är verkligen snyggt pixlat. Men just att det känns mycket som ett NES-spel har också med utmaningen att göra. Det är riktigt svårt ibland och vill nästan bita i kontrollen av frustration vissa gånger. Hade det inte funnits obegränsat med liv och checkpoints, hade jag kanske kastat in handduken, men istället blev det ett driv framåt.

Retro City Rampage är en stad man vill hänga i. Spela lite i arkadhallen, köpa sig en fin hatt i butiken eller bara åka runt och skapa kaos. Det finns mycket att upptäcka och är en riktigt skön hyllning till retro. Det är en nostalgisk och galen resa och oftast njöt jag. Jag och min röda Nintendo-tumme.

Betyg: 4 av 5