Tillbaka till San Andreas

År 2006 fick jag låna en släktings Playstation 2 med spelet GTA: San Andreas när jag var sjuk. Jag spelade och spelade och älskade varje sekund. Tills jag var tvungen att börja flyga flygplan och dessutom fick lämna tillbaka konsolen igen halvvägs genom spelet. Nu har det gått 7 år sedan dess och jag har återvänt till staden.

Jag har aldrig varit ett större fan av GTA-serien, även om jag har spelat mycket av de äldre titlarna. Oftast kör jag mest runt och utforskar städerna spelen utspelar sig i och orkar knappt bry mig om uppdragen. Men San Andreas var ett undantag. Där spelade jag igenom uppdrag efter uppdrag, men som jag nämnde, så fick jag avbryta. Men nu har jag kommit tillbaka dit och det är ganska passande. För precis som för huvudkaraktären CJ (Carl Johnson) har det gått en längre tid (5 år för honom, 7 år för mig).

Precis som CJ känner, så känns staden bekant, men det har ändrats en del. Spelet har åldrats grafiskt sett. Men inte för mycket, för att det ska vara störigt. Los Santos som första staden heter är fortfarande lika tilltalande när jag tar mig en rundtur. Det är mysigt, trots "gangsta"-kulturen eller vad man ska kalla det. Är inte riktigt vad jag brukar spela. Men jag började direkt med uppdragen och plockade en efter en.

Spelet är långt. Nästan lite för långt i min smak. Känns det som iallafall. För en kort stund spelande känns som en evighet och uppdragen verkar aldrig ta slut. Men jag klarade uppdraget som stoppade mig senast och det var verkligen en lättnad. Det visade sig att det bara var halva spelet och jag hade långt kvar. Uppdragen blir rätt tråkiga efter ett tag, för det är inte så jättevarierande ändå. Nu har jag iallafall kommit till slutet och vet ni vad? Jag har tröttnat. Är mest flygplansuppdrag och det är bland det segaste som finns i spelet (ber om ursäkt till alla Luftens hjältar där ute).  Så det räcker för mig nu, tar tag i det senare.

Trots att det kan vara rätt kul ibland med uppdrag så föredrar jag att köra med en motorcykel på en landsväg med lite hårdrock i bakgrunden. Det är då jag trivs som bäst.