Super Mario Galaxy

Mario, jag vill prata lite allvar med dig först. En gång i tiden föll jag för dig pladask. Det var liksom du och jag. Så var det i flera år. Men sedan hände något med dig. Du bytte helt perspektiv på vardagen och började bli jagad av fulla kameramän. Förändring är bra, men kände inte igen dig. Spiken i kistan var när du tog den där solsemestern. Då ville jag ha en paus och har varit osäker på mina känslor för dig sedan dess. Tills nu.
Jag har gått och blivit nykär.

Redan från första skärmen så förstod jag att något var annorlunda med spelet. Spelet inleder med att Svampriket ska ha något partaj och så kommer partypoopern  Bowser utan inbjudan som vanligt och förstör allt. Prinsessan med sitt slott blir ännu en gång kidnappad och Mario måste till undsättning. Men slottet flyttas till en galax långt långt borta. Långt hemma från Svampriket. Mario skickas ut i rymden och vaknar upp bland kaniner och stjärnor och där börjar äventyret.

"Ett litet steg för Mario, 
ett stort steg för spelserien."

Mario får som vanligt samla stjärnor och öppna upp nya världar eller i detta fallet, galaxer. Kan tyckas som ett typiskt Mario-spel. Men.. så fort man tar sina första steg på sin första galax, så känns det nytt och bekvämt.. Att placera Mario ute i rymden är genialiskt. Eftersom det utspelar sig i rymden så var det ingen tvekan om att det skulle bli variation i bandesign. Här kan man finna allt från gröna ängar till skrot som kanske någon stackars farkost tappat på sin resa. Det var helt rätt väg att gå.  Ett litet steg för Mario, ett stort steg för spelserien.

Jag har aldrig känt mig så fri i ett spel med Mario tidigare. Ja, Galaxy är ganska linjärt i jakten på stjärnor. Men jag flyger fram mellan planeter och med den imponerande fysiken finns det inga hinder ute i rymden. Det skulle t.o.m få Isaac Newton att tappa hakan (eller ja.. ni förstår). Dessutom är det så härligt varierande hela tiden i sin stjärnjakt. Man blir överraskad ganska ofta och vet inte vad som väntar nästa gång. Vid ett tillfälle får man t.ex. åka skridskor vilket jag annars hatar. Men inte denna gången. Det är istället bland det roligaste jag vet i spelet att bara glida fram som en OS-medaljör. Det är så det ska vara.
Men eftersom rymden är en väldigt stor och tyst plats, krävs det ett enormt soundtrack, vilket spelet har. Det är musikaliskt med både nostalgiska melodier och nya äventyrliga som man aldrig trodde sig få höra i ett Mario-spel. Iallafall inte till den graden.

Känslorna är många för detta spel och jag har svårt att sammanfatta det. Jag blir varm bara jag tänker på det och detta är precis vad serien behövde. Det är en saga långt borta och ibland är borta bättre än hemma i Svampriket.
Detta är egentligen det enda ni behöver veta: Det är det bästa Mario-spelet jag spelat på 20 år. 

Betyg: 5 av 5.