2007. En ny era av konsoler hade kommit igång och öppnats upp för helt nya möjligheter för spelupplevelser. Assassins Creed var ett av dessa och nu slutet på denna generation har jag spelat det. Men är det en teknikdemo från det förflutna eller något mer än så?
Vi har lärt oss våran historia genom tidsskrifter, böcker och historier. Men är de verkligen sanningsenliga? Skulle det förändras om vi var på plats och upplevde det istället? Kanske genom våra förfäders minnen?
Detta får huvudkaraktären Desmond Miles uppleva, när han genom maskinen Animus får göra en resa genom sitt DNA som håller genetiska minnen av sin förfader Altair Ibn-La'Ahad.
Det är det vi får spela, genom minnen av Altair, som var en assassin (yrkesmördare) under det tredje korståget. Efter en något seg inledning med kanske spelhistoriens längsta tutorial, kommer man ut i världen. Grafiken är fortfarande väldigt vacker, trots ett par år på nacken. Med fint uppbyggda städer och detaljrika karaktärer, så känns det väldigt levande, även om det är ganska variationslöst i miljön och olika Instagram-filter ligger över ibland.
Som assassin får du targets du ska eliminera. Det är huvudmålet med spelet och det funkar helt okej. Problemet är på vägen dit. Det är väldigt, VÄLDIGT repetitivt. Det finns tre städer. I varje stad ska du samla information om ditt mål och det genom att t.ex. tjuvlyssna eller spöa fram information. Det är också helt okej, det ger en bra känsla över vad en assassin gör. Men saken är att det är totalt 9 mål att döda och det görs på samma sätt; Ta sig till staden, leta upp information, leta upp var målet befinner sig, eliminera. NIO GÅNGER. Inte okej någonstans. Det gör att spelet blir en seg transportresa mellan varje mål och jag leker hellre runt i städerna för att inte dö av tristess.
"What is he doing? He's acting like a child." hörs det från folket när jag hoppar mellan hustaken, klättrar upp i högsta tornen och smyger omkring. Parkour-gameplayet var det roligaste jag hade med spelet och var något Ubisoft lyckades väldigt bra med. Hade även roligt med combatsystemet. Det är väldigt enkelt med en knapptryckning här och där och gav en bra känsla. Fäktningen var en konst och är en av de bättre fäktningsupplevelserna jag haft när man väl kommit in i det.
Men något Ubisoft lyckades mindre bra med var hur en story ska berättas. Det är verkligen inget fel på storyn i sig, den var helt okej och intressant att engagera sig i. Men det är hur den berättas. Inga cutscenes och det är mer fokus på gameplayet. Det är synd att storyn kom i skymundan, för jag kände mig inte särskilt delaktig i den.
Hade jag spelat Assassins Creed 2007/2008 så kanske jag hade haft en annorlunda upplevelse. Men vi har kommit så mycket längre in i spelutvecklingen att spelet känns mest som en teknikdemo att leka runt i. Men spelet satte verkligen sina spår och det ska det hyllas för. Men i helhet? Då är det bara ett okej spel.
Plus +:
Grafiken
Parkour-gameplay
Combat
Minus -:
Repetitivt/Linjärt
Lång tutorial
Dåligt berättande
0 kommentarer:
Skicka en kommentar